Vädret passade mitt humör perfekt. Jag var på väg hem efter en lång runda med hunden. Knappt 500 meter från porten blixtrar det till och himlen öppnar sig. Doften av ljummen, våt asfalt når mina näsborrar och jag drar in den allt vad jag kan, en lukt jag älskat så länge jag kan minnas, den lugnar ner mig på något sätt.
"Människor är falska" tänker jag, öppnar porten och går in.
Väl hemma plockar jag fram datorn, skriver ett blogginlägg och tänker att jag ska lägga mig och läsa lite till i "Twilight", den senaste boken jag lånat från skolans bibliotek och som jag för tillfället är helt fast i.
Böcker lugnar alltid ner mig, leva sig in i en värld långt borta från ens egen och man själv existerar inte ens! Varför är det inte så? Att hela livet är som en slags bok eller film som man själv bara tittar på och inte egentligen är med i? Samtidigt som det är en läskig tanke så är det också en helt underbar en!